Litteratur för dödsdömda

Förra sommaren drabbades min farsa av magcancer. Beskedet var tungt, men ett litet hopp tändes när läkarna menade att det kanske skulle gå att skära bort. Farsan åkte ned till Lund och förbereddes för en maratonoperation. Tyvärr blev det inte så. Det var värre än läkarna förutsett, cancern hade spritt sig och för att inte förvärra situationen avbröts operationen på ett tidigt stadie. Det var med andra ord kört.
Jag fick beskedet och tog genast tåget till Lund för att vara nära honom. I väntan på besökstid gick jag in en bokhandel och fick syn på Den fyrbenta kråkan, en tunn samlingsvolym med texter av den ryske författaren Danil Charms, tolkade till svenska av Dmitri Plax. Då jag tidigare läst några texter av Charms i BLM och gillat dessa mycket köpte jag boken.
Jag gick upp till farsan, som bortsett från cancern var en kärnkfrisk sextioåring med stark fysik, och vi pratade en del om livet, döden och så vidare. Sånt som man pratar om med en frisk människa man älskar som just fått en dödsdom. Alltså allt möjligt. Bara lite saktare, och med en och annan suck mellan orden. Han undrade vad för bok jag hade med mig. Jag visade den och när jag lämnade honom honom för kvällen ville han behålla den.
Dagen efter, när jag kom dit, låg han i sängen och skrattade. Han läste högt ur boken, för mig, andra patienter och personal. Ja, vi hade ganska trevligt med Charms cyniska små anteckningar som enligt mig är stor textkonst:

ETT MÖTE

Det var en gång en person som gick till sitt arbete, men på
vägen mötte han en annan person, som just köpt en
polsk limpa och var på väg hem till sitt.
Och det är, egentligen, allt.

Jag tog tillbaka boken i oktober i höstas, då farsan avled.
Den fyrbenta kråkan av Danil Charms, utgiven på det fina lilla förlaget Ramus, rekommenderas till alla dödsdömda. Även de som inte fått någon uttalad tidsbegränsning.
Boken förändrar inte livet, men den är vacker och gör tillvaron lite roligare. Trots allt.