Det är något sympatiskt med barockdiktarna, med sina ständiga ältanden av död, pina och förgänglighet. Jag faller direkt för inledningsraderna i dikten "Förändring":
Förändring är i allt, vår levnad är en ring,
som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner.
Japp! Så är det. Kunde funkat som motto för min diktsamling.
För övrigt läser jag i Bergstens Den svenska poesins historia om våra kanske två största barockpoeter, som också är varandras motpoler, ärkeskurken Wivallius och den moraliske ämbetsmannen Stiernhielm. Stiernhielm lär ha jämställt den erotiska lusten med "lusten till att gå och göra en annan naturlig gärning". Som oförbätterlig solochvårare såg väl Wivallius en annan potential i erotiken. För honom var sängkammaren ett inträde till fina salonger. För Stiernhielm var den tydligen bara ett avträde. Hm.
1 kommentar:
När jag gick ur grundskolan var jag en av dom som rök på en sån där premie för god kamratskap och gott ansvarstagande mm. Lycklig gick jag upp på scenen och mottog ett fint paket som jag ivrigt slet upp och upptäckte... "Levande svensk poesi". En tegelsten som under de närmaste åren samlade damm i bokhyllan, tills den dag jag började bli intresserad av Dan Andersson och svalde kapitlet med dikter av densamma. Efter det har jag tillochfrån bläddrat i boken och nu har den börjat fylla ytterligare en funktion då man i den kan kolla upp lite av det du funderar om här.
håll igång bloggandet!
Skicka en kommentar