cirklar, inträden & avträden

Satt och bläddrade i Carl Johan Lohmans Bröllops- och begravningsdikter (Lilla serien, Ellerströms). En fin liten volym, med inledning av Tomas Tranströmer.
Det är något sympatiskt med barockdiktarna, med sina ständiga ältanden av död, pina och förgänglighet. Jag faller direkt för inledningsraderna i dikten "Förändring":

Förändring är i allt, vår levnad är en ring,
som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner.

Japp! Så är det. Kunde funkat som motto för min diktsamling.
För övrigt läser jag i Bergstens Den svenska poesins historia om våra kanske två största barockpoeter, som också är varandras motpoler, ärkeskurken Wivallius och den moraliske ämbetsmannen Stiernhielm. Stiernhielm lär ha jämställt den erotiska lusten med "lusten till att gå och göra en annan naturlig gärning". Som oförbätterlig solochvårare såg väl Wivallius en annan potential i erotiken. För honom var sängkammaren ett inträde till fina salonger. För Stiernhielm var den tydligen bara ett avträde. Hm.

Klas bloggar igen

Så där ja. Det var den sommaren. Jag har varit nedkopplad. Eller bortkopplad. I vilket fall som helst ganska avkopplad i en stuga vid havet några veckor.
Det är farligt med lite längre ledighet. Man blir varse att det går att leva ett hyfsat meningsfullt liv utan regelbundet lönearbete. Senaste veckan har jag dock känt att det börjat dra ihop sig. Det stundande återvändandet till vardagen. Särskilt om morgnarna, då en viss ångest slagit till. Rannsakningar! "Jag skriver mitt namn på huden och huden vänder sig bort" eller något liknande har Bernard Noel skrivit. Tror jag.
Den engelske poeten Philip Larkin gillade inte sitt jobb. Han menade dock att det hade en poäng: "Man vaknar och vill skära halsen av sig. Sen går man till jobbet och efter en kvart vill man skära halsen av någon annan. Man är botad." Han var bibliotekarie. Själv jobbar jag som lärare och det är sällan jag vill skära halsen av någon. I alla fall inte av eleverna. Gudskelov! Nä, faktum är att jag trivs alldeles utmärkt med mitt jobb. Och kan knappast tänka mig något bättre. Och ändå den där ångesten...
Nu när vardagen åter träder in i livet ska jag försöka blogga lite mer. Om inte annat så för att slipa min usla prosa. Dessutom öppnar jag och konstnären Per Brunskog snart portarna till en gemensam blogg där vi ämnar publicera verk som inte riktigt passar in någonstans. En mötesplats för mina ljud-text-verk och hans bilder. Mer om detta följer.