cirklar, inträden & avträden

Satt och bläddrade i Carl Johan Lohmans Bröllops- och begravningsdikter (Lilla serien, Ellerströms). En fin liten volym, med inledning av Tomas Tranströmer.
Det är något sympatiskt med barockdiktarna, med sina ständiga ältanden av död, pina och förgänglighet. Jag faller direkt för inledningsraderna i dikten "Förändring":

Förändring är i allt, vår levnad är en ring,
som vilans medelpunkt ej i sin cirkel finner.

Japp! Så är det. Kunde funkat som motto för min diktsamling.
För övrigt läser jag i Bergstens Den svenska poesins historia om våra kanske två största barockpoeter, som också är varandras motpoler, ärkeskurken Wivallius och den moraliske ämbetsmannen Stiernhielm. Stiernhielm lär ha jämställt den erotiska lusten med "lusten till att gå och göra en annan naturlig gärning". Som oförbätterlig solochvårare såg väl Wivallius en annan potential i erotiken. För honom var sängkammaren ett inträde till fina salonger. För Stiernhielm var den tydligen bara ett avträde. Hm.

Litteratur för dödsdömda

Förra sommaren drabbades min farsa av magcancer. Beskedet var tungt, men ett litet hopp tändes när läkarna menade att det kanske skulle gå att skära bort. Farsan åkte ned till Lund och förbereddes för en maratonoperation. Tyvärr blev det inte så. Det var värre än läkarna förutsett, cancern hade spritt sig och för att inte förvärra situationen avbröts operationen på ett tidigt stadie. Det var med andra ord kört.
Jag fick beskedet och tog genast tåget till Lund för att vara nära honom. I väntan på besökstid gick jag in en bokhandel och fick syn på Den fyrbenta kråkan, en tunn samlingsvolym med texter av den ryske författaren Danil Charms, tolkade till svenska av Dmitri Plax. Då jag tidigare läst några texter av Charms i BLM och gillat dessa mycket köpte jag boken.
Jag gick upp till farsan, som bortsett från cancern var en kärnkfrisk sextioåring med stark fysik, och vi pratade en del om livet, döden och så vidare. Sånt som man pratar om med en frisk människa man älskar som just fått en dödsdom. Alltså allt möjligt. Bara lite saktare, och med en och annan suck mellan orden. Han undrade vad för bok jag hade med mig. Jag visade den och när jag lämnade honom honom för kvällen ville han behålla den.
Dagen efter, när jag kom dit, låg han i sängen och skrattade. Han läste högt ur boken, för mig, andra patienter och personal. Ja, vi hade ganska trevligt med Charms cyniska små anteckningar som enligt mig är stor textkonst:

ETT MÖTE

Det var en gång en person som gick till sitt arbete, men på
vägen mötte han en annan person, som just köpt en
polsk limpa och var på väg hem till sitt.
Och det är, egentligen, allt.

Jag tog tillbaka boken i oktober i höstas, då farsan avled.
Den fyrbenta kråkan av Danil Charms, utgiven på det fina lilla förlaget Ramus, rekommenderas till alla dödsdömda. Även de som inte fått någon uttalad tidsbegränsning.
Boken förändrar inte livet, men den är vacker och gör tillvaron lite roligare. Trots allt.

Åt ångest gläd dig

Kanske är det en tvångstanke, men jag trivs med den; jag reser aldrig någonstans utan Eric Hermelins Persiska antologin i väskan eller fickan. Den ligger alltid där, ofta orörd, men ibland tar jag upp den och läser någon tumvers.
Jag älskar Hermelins väldiga projekt. Engagemanget, energin och flödet i översättningarna av sufier och mystiker är underbart maniskt. Hans notoriska noggrannhet. Besattheten som hans texter präglas av måste helt enkelt betyda: Det här är viktigt!
Antagligen är det Sture Dahlström som ligger bakom min fascination för Hermelin. I en av hans romaner, jag kommer inte ihåg vilken, störs huvudpersonens nattsömn ständigt av en galen rumsgranne som dyker upp och reciterar Hermelintexter. Rumsgrannen menar att en yngling måste “inkapslas” i dikter av Hermelin för att kunna klara sig ute i vida världen.
Yngling kan jag nog inte betraktas som längre. Men för säkerhets skull följer Hermelin med vart jag än beger mig. Och då och då tar jag upp den och slår på måfå upp en sida. Ofta hamnar jag på ett uppslag där följande rader av Rumi står att finna:

8. ÅT ÅNGEST GLÄD DIG

Åt ångest gläd dig, åt ångest och förnedring, ty ångest och
förnedring är den repets snara, hvarmed Den Högste
drar Hem dig till Sig.
På denna Väg, på Vägen hem till Gud, går kosan uppåt ideligen
nedåt.
En skatt ditt lidande. Din olycka dess grufva.

Det känns tryggt. Allt som oftast har man något att glädja sig åt.
Om inte annat så åt klarheten i formuleringarna.